Orningsläkten

Släkten var av dansk adel, men kom senare till Norge. Orne, Orning betyder vildsvin. Vapnet var 3 blå vågor i rött fält. Den första kända mannen är:

I. Svend Orning

Född 1360 och död 1440, rådman i Viborg.

Han hade 1 son: Mads

a. Mads Orning till Eget

Eget var en herrgård i Vendsyssel på Jylland. Han var född 1395 och dog 1463. Mads var gift med Anna Roed till Vurtgaard.

De hade 1 son: Svend

1. Svend Orning till Eget

Född 1455 och död 1537. Han var väpnare (lågadel). Svend var gift med Maren Sörensdatter Munk som stammade från greven av Eberstein i Braunschweig, hertigen av Sachsen och därigenom från Harald Haarfagre, då Olav den Heliges dotter Ulvhild var gift med Ordluv av Sachsen. Hon stammade också från de gamla svenska och danska kungarna. Han var också gift en andra gång med Anne Wiffert.

Han hade 4 barn: Sören, Morten, Vagn och Thomas

(a) Thomas Orning till Ellinggård (Danmark)

Han var född 1519 och levde 1584. Han var gift med Dorthe Christensdatter Munk till Ellinggård.

De hade 1 son: Otte

(I) Otte Thomassen Orning, till Vatna og Valvatna

Han föddes 1545 och dog 1607. Han gifte sig 1576 med Anna Eriksdatter Orm, dotter till Erik Eriksen Orm och Magdalena Tronds. Magdalena var ju dotter till Christopher Rustung.

Med sin hustru fick han förutom Vatna och Valvatna en del andra gods.

Kristine Torstendatter av Smörsläkten hade gett sin sondotter Otte Thomassen Ornings hustru gårdarna Valvatna, Almaas och Lillebö på Stord. Om detta gåvobrev, något jordbyte och Brunla gods på Sörlandet, som Erik Eriksen Orm hade sålt samt om en såg vid Fuglesalt stämde 1589 Elin Eriksdatter Orm, änka efter Jon Gautesen till Sveen, Otte Thomassen Orning.

Det blev förlikning 26/9 1589 och Elin som bott på Valvatna, skulle flytta från gården. Nästa år 31/7 blev det ny förlikning, delvis om det samma och en annan såg vid Fuglesalt. Efter sin mans död gifte sig Anna med en bondson, Jens Mogesen. Hon dog före 1633.

Med Otte hade hon 4 barn: Otte, Maren, Elisabeth och Erik.

a) Erik Ottesen Orning till Vatna och Valvatna

Erik föddes 1582 och dog 1645. Han blev 1608 gift med sin släkting Karen Andersdatter Mowat född 1592 död 1679, men då detta var ett äktenskap i förbjudna led, måste de rymma från landet.(Karen var kusin med Eriks moder och Karens moster Else var syster till Eriks mormor). De uppehöll sig troligtvis mest i Skottland där hon hade släkt och han skall ha tjänat flottan. 1627 fick de kungens nåd och kunde flytta hem till Norge.

Han blev skeppshuvudman 1628 och 2 år senare admiral på Bremersholm (örlogsvarvet i Köpenhamn). Han var länsherre över Halsnöy Kloster och Hardanger län 1634-43 och utnämnde sin svåger Laurits Johannesen Galte till fogde under sig. 1644 blev han generaladmiral över den dansknorska flottan.

Förutom de jordgods han ärvde efter sin far fick han med sin hustru en mängd gods. Efter hans mors död blev det krångel mellan Erik och svärfaderns arvingar om hennes odelsgods. Lagmännen i Stavanger och Bergen fick 1633 brev från kungen om att döma om vem som skulle ha godset. Likaså skulle de döma om hon hade rätt till att sälja eller pantsätta godset utan de närmaste arvingarnas samtycke. 1646 är saken uppe igen och det är då Eriks son Bernt Orning som uppträder.

De hade 5 barn som var födda i landsflykt: Jörgen, Barbara, Otto, Erik och Bernt.

i) Bernt Orning till Vatna

Född 1614, död 1677. Han var sjöofficer, kapten. 1667 blev han utnämnd till "inspektör över galejerna i Norge".

Under kriget 1675-79, var han kapten på skeppet "Glückstadt" som förde 36 kanoner och hade en besättning på 102 man. Han dog ombord utanför Marstrand 1677. Kroppen skall vara gravlagd på Stord kyrkogård.

Bernt var en duktig sjöman och en vild krabat. Den svenske residenten i Köpenhamn berättar att "Lauritz Galtung och Bernt Orning hölls för att vara de bästa kaptener och erfarna sjömän". Han måste också ha ägt ett eget skepp, då han fick kungens tillåtelse att göra en resa till Västindien.

Efter fadern övertog Bernt Vatna, Valvatna och de andra 9 gårdarna som hörde till den "adliga sädesgården". De som ägde dessa gårdar kallades "ukedagstjener" på svenska blir det dagsverkesarbetare d v s de var tvungna att göra pliktarbete på huvudgården.

1648 ansökte han om makeskifte mellan sin gård på Tyse och prästgården på Stord, Nedre Aadland. Kungen gick med på det men prästen var mycket missnöjd med bytet och klagade.

Efter det att Bernt hade fått Nedre Aadland fick han namnet ändrat till Orninggård. Det blev emellertid hans mor fru Karen Andersdatter Mowat som kom att bo där. Hon fick av sonen den 15/2 1649 ett "avståelsebrev" på gården för sin livstid och om Bernt dog först skulle hon behålla gården till odel och ägo.

Ovanstående jordbyte blev upphov till en längre strid mellan prästen Peder Olsen Svegning och Bernt Orning. Prästen anmälde Bernt till domkapitlet i Bergen (som dömde i skilsmässosaker och kyrkliga saker) för lättsinnig levnad, han försummade Guds hus och hade egenmäktigt stängt kyrkan och hindrat gudstjänsten.

Bernt, som andra sjöofficerare förde med sig lättsinniga kvinnor ombord på sitt skepp . Det slutade med att han 1656 blev dömd till att skrifta för biskopen och böta 100 riksdaler till hospitalet i Bergen. Bernt har nog inte haft något gott öga till prästerna sedan.

I Vats ägde han gårdarna Kaarhus, Kyltvedt och Vatna och drev dem för egen räkning. Bernt var inte någon god hushållare. Redan 1649 pantsatte han jordgodset på Tysnes till Axel Mowat och Valvatna till prästen på Fjelberg, Anders Brose.

Från den tid han bodde på Vatna samt några år tidigare var han gift med Sidsel Juel, dotter till den danske adelsmannen Börge Juel till Lungegården i Bergen och Blanceflor Bildt. Genom detta gifte kom Bernt in i de finaste, rikaste och främsta ätterna i landet. Han drev sågbruk på Orninggård och i Sagvåg.

Bernt slog på stort och intäkterna räckte inte till. Han pantsatte den ena gården efter den andra. 1657 kom turen till själva huvudgården Vatna som han pantsatte för 400 riksdaler till Mette Paulsdatter Fosberg, men han löste in Vatna igen 1662 för att gården inte skulle mista sin skattefrihet som sädesgård. 1675 ägde dock Ludvig Rosenkrands Vatna.

Han pantsatte också av sin frus gods, så när han dog 1677 var det inte mycket kvar.

Änkan flyttade nu till Orninggård till sin svärmor och efter dem blev gården kallad "Frugaren", som ännu är det allmänna bruket. Under Orninggård låg Kattetveit och Åsen och gästgiveriet på Leirvik. Sidsel Juel dog 1707.

Jag avslutar Orningsläkten här då Vatna nu ägs av Ludvig Rosenkrands som var gift med Karen Mowat.