Bernt Eriksen Orning till Vatne (1614 – 1677)

Han var sjöofficer, kapten. 1667 blev han utnämnd till "inspektör över galejerna i Norge". Under kriget 1675-79, var han kapten på skeppet "Glückstadt" som förde 36 kanoner och hade en besättning på 102 man. Han dog ombord utanför Marstrand 1677. Kroppen skall vara gravlagd på Stord kyrkogård.

Bernt var en duktig sjöman och en vild krabat. Den svenske residenten i Köpenhamn berättar att "Lauritz Galtung och Bernt Orning hölls för att vara de bästa kaptener och erfarna sjömän". Han måste också ha ägt ett eget skepp, då han fick kungens tillåtelse att göra en resa till Västindien.

Efter fadern övertog Bernt Vatna, Valvatna och de andra 9 gårdarna som hörde till den "adliga sädesgården". De som ägde dessa gårdar kallades "ukedagstjener" på svenska blir det dagsverkesarbetare d v s de var tvungna att göra pliktarbete på huvudgården. 1648 ansökte han om makeskifte mellan sin gård på Tyse och prästgården på Stord, Nedre Aadland. Kungen gick med på det men prästen var mycket missnöjd med bytet och klagade. Efter det att Bernt hade fått Nedre Aadland fick han namnet ändrat till Orninggård. Det blev emellertid hans mor fru Karen Andersdatter Mowat som kom att bo där. Hon fick av sonen den 15/2 1649 ett "avståelsebrev" på gården för sin livstid och om Bernt dog först skulle hon behålla gården till odel och ägo.

Ovanstående jordbyte blev upphov till en längre strid mellan prästen Peder Olsen Svegning och Bernt Orning. Prästen anmälde Bernt till domkapitlet i Bergen (som dömde i skilsmässosaker och kyrkliga saker) för lättsinnig levnad, han försummade Guds hus och hade egenmäktigt stängt kyrkan och hindrat gudstjänsten. Bernt, som andra sjöofficerare förde med sig lättsinniga kvinnor ombord på sitt skepp. Det slutade med att han 1656 blev dömd till att skrifta för biskopen och böta 100 riksdaler till hospitalet i Bergen. Bernt har nog inte haft något gott öga till prästerna sedan.

I Vats ägde han gårdarna Kaarhus, Kyltvedt och Vatna och drev dem för egen räkning. Bernt var inte någon god hushållare. Redan 1649 pantsatte han jordagodset på Tysnes till Axel Mowat och Valvatna till prästen på Fjelberg, Anders Brose.

Från den tid han bodde på Vatna samt några år tidigare var han gift med Sidsel Juel, dotter till den danske adelsmannen Børge Juel till Lungegarden i Bergen och Blanceflor Bildt. Genom detta gifte kom Bernt in i de finaste, rikaste och främsta ätterna i landet. Han drev sågbruk på Orninggård och i Sagvaag. Bernt slog på stort och intäkterna räckte inte till. Han pantsatte den ena gården efter den andra. 1657 kom turen till själva huvudgården Vatna som han pantsatte för 400 riksdaler till Mette Paulsdatter Fosberg, men han löste in Vatna igen 1662 för att gården inte skulle mista sin skattefrihet som sädesgård. 1675 ägde dock Ludvig Rosenkrands Vatna.

Han pantsatte också av sin frus gods, så när han dog 1677 var det inte mycket kvar. Änkan flyttade nu till Orninggård till sin svärmor och efter dem blev gården kallad "Frugaren", som ännu är det allmänna bruket. Under Orninggård låg Kattetveit och Åsen och gästgiveriet på Leirvik. Sidsel Juel dog 1707.